Written on 24 juni 2023 by Tave
Categories: Mc
Jag har haft fem hojar. Tre jag verkligen gillat, en jag helst glömmer, och en som jag fortfarande saknar fast jag aldrig ens tänkte på den som “min”. Det som sitter kvar är inte farten eller hur den gick i kurva – det är doften.
Inte parfymdoft. Inte ens avgaser. Mer som värmen av metall, gummi och bensin som fastnat i tyg och ram. Den där doften du får direkt när du öppnar garaget efter en körning och ställer av hjälmen.
Min gamla ZRX1200R luktade alltid hoj. Inte som “en motorcykel”, utan som den motorcykeln. Efter en längre körning kunde man nästan följa spåret från garaget till hallen. Inte för att det läckte – utan för att den bara satte avtryck.
Samma sak med en kompis Ducati SS – en sån där hoj som man aldrig riktigt vågade pilla på för mycket. Den hade sin egen blandning av bränd olja, varmluft och lite elektronikångest.
Andra hojar jag haft har varit snabba, stabila, roliga – men luktat noll. Plast och metall, ingenting mer.
Det är kanske en bisak. Men jag har märkt att de hojar jag minns bäst är de som satt avtryck på mer än bara armbågar och däck. De som man kunde känna igen även med ögonbindel.
Det är inte en dealbreaker. Men ibland är det just det där som gör att man börjar leta efter exakt den modellen igen, flera år senare.
